Veckans problem:

Hej Hanna! 
Jag skulle behöva en utomståendes åsikter om en sak, så att jag inte bara tror att allt är i mitt huvud och att det inte alls är så, om du förstår vad jag menar.

Jag är en tjej som har en nära relation till min familj och mina vänner, och jag pratar mer än gärna om sånt som jag mår dåligt över, allting på hjärnan, både bra och dåliga saker. Jag tycker det är viktigt att man ska
kunna göra det med sina kompisar.

Under ett tag så har jag försökt att prata "seriöst" med vissa av mina vänner, och dom säger gång på gång att jag ALLTID kan berätta saker för dom, men när jag gör det så bryr dom sig inte, eller typ "ignorerar".
och jag vet inte vad jag ska göra! Dom är så oseriösa med allt hela tiden, och jag vill kunna berätta saker för dom. (Jag skulle nog beskriva mig själv som en ganska djup person som tänker mycket och så)
Jag har varit väldigt nedstämd på sista tiden pga all stress i skolan och så (går i nian precis som du!) och jag har verkligen behövt mina vänners stöd (det har det varit lite jobbigt hemma också), men dom ser inte ens att jag inte är som vanligt. 

Jag vet inte om dom är mina kompisar på riktigt, jag har känt dom så länge, men ändå så känner jag att dom fortfarande inte förstår sig på mig. Dessutom så tror dom aldrig att jag är allvarlig bara för att jag är en ganska lättsam person. Jag kan skoja om mig själv mycket, men ibland när jag verkligen tycker att jag har gjort klart för att jag är ledsen eller arg så tror dom inte att det är på riktigt. Jag började gråta i skolan för några dagar sen för det blev så sjukt mycket, och dom brydde sig inte.
Samtidigt så kan jag ha så sjukt roligt med dom ibland, även om jag inte kan prata seriöst som jag gör med mina två bästa kompisar (som inte går i min skola)
Vad ska jag göra? Vissa av dom kommer börja i mitt gymnasium, ska man verkligen hålla kontakten med dom personerna? 

Jag skulle vara jätte tacksam om du tog det här som ett veckans problem!
Kram på dig tjejen, du gör en jätte bra sak <3

Mitt svar: Ojojoj vad jag känner igen mig. Tror inte vi är ensamma heller, det är nog fler som känner såhär. 
Riktigt nära vänner är så himla svårt att hitta, jag har turen att faktiskt ha två av dem på min skola (dock inte i min klass) som jag kan säga ALLT till. Men jag tror att det är lite som du säger - de flesta kompisarna är bara "ytligt". 

Men vet du vad? Det är okej! Precis som man inte kan gilla alla tycker jag inte att man ska behöva ha deeptalk med alla. Att de ignorerade dig när du faktikst började gråta är såklart inte okej, men det kan vara mycket att hantera för dem också. Deras känslor kanske också svämmar över, ingen har det lätt.

Jag tycker att man måste acceptera att man inte kan prata djupt med alla. Ibland är det frustrerande för mig också, men då ringer jag någon jag vet kommer lyssna eller bara går iväg för att kunna andas lite, ifred.

Att hålla kontakten med dem eller inte tycker jag man ska ta som det kommer- för om ni faktiskt har kul tillsammans kan man ju bortse från det dåliga, alla har ju brister, och ha kul istället! Deep kan man va senare. Ha kul!

Nu är det er tur att hjälpa till, bomba med kommentarer fulla av tips, råd och pepp!!